Detta är berättelsen om Antonias tid på Lacunza IH.
Kaixo! San Sebastian... Eller Donostia som det även kallas är en underbar stad med härliga spanjorer som oftast jämförs med oss svenskar, lite mer tillbakadragna och stängda. Däremot det som binder de samman med varandra är längtan efter att vara ett eget land, och fotbollen... Så klart!
För ett och ett halvt år sedan skulle jag göra min första resa till denna stad. Jag visste inte då att jag skulle ha en underbar tid där. Jag lämnade Arlanda som då låg i ett grått dis, flög till Spanien och mer eller mindre förväntade mig en stor sol och värme, men när jag väl flög över San Sebastian så var det tunga hängande regnmoln som omgav staden. Känslan av "Vad har jag get mig in på?!" Slog mig, men samtidigt så kändes det ganska självklart. Jag kände mig på något sätt hemma, även om jag inte kunde språket överhuvudtaget, eller jag hade ju pluggat spanska i två år, men aldrig hamnat i en situation där jag var tvungen att faktiskt använda det. Taxiresan från flygplatsen till staden var grön, väldigt grön, allt och då menar jag verkligen allt var grönt. Lite snopet blev jag avsläppt utanför staden, detta berodde på ett marathon som varken jag eller taxiföraren visst om. Han försökte hjälpsamt hjälpa mig hitta den bar jag sökte där nycklarna fanns, problemet var endast att jag inte förstod spanska och han inte kunde engelska så bra, tillslut hittade jag baren och nycklarna och så var det bara att börja knata igen för jag skulle ju självklart gå till lägenheten.
Livet i ett annat land kan ibland vara ganska ensamt, även om man träffar många människor så är det inte säkert att de förstår en som människor från samma land gör, det kan bli kulturkrockar och missförstånd. Första gången jag var där bodde jag i en lägenhet med andra studenter, och det var onekligen intressant, man lär sig otroligt mycket. Andra gången bodde jag i en lägenhet med en som kom från San Sebastian. Mitt förslag är att faktiskt bo i en familj eller med någon som kommer därifrån eftersom de kastar in dig i den spanska kulturen, man måste mer eller mindre prata engelska och man hänger mer med i vardagen.
Skolan och lärarna är verkligen underbara på Lacunza, de är väldigt involverade i ens liv och bryr sig. Men förvänta dig inte att någon kommer prata engelska, för här kör de endast spanska, även om du bara kan säga Hola! Det jag lärde mig där var att det inte finns någon mening att vara blyg, man ska våga prata och använd händerna! Det kommer en vändning för alla, då man inte längre tänker på hur det låter när man pratar och inte heller om man säger rätt eller böjer saker i rätt form. Det finns människor som hinner böja en mening i fyra olika former och det finns de som är felfria när det pratar, däremot så måste man sluta tänka och bara prata.
Andra gången jag åkte dit var jag mer trygg. Det kom många fler eftersom det var sommar vilket gjorde det mycket roligare. Det var ofta som vi var på den "hippa" stranden där alla surfare var. På kvällarna kunde vi äta pintxos vilket är som tapas, men från Baskien. Sen gick vi ibland ut och festade. Det som var väldigt roligt var att vårt gäng blev större och det kom även till spanjorer så efter ett tag pratade vi bara spanska, de visade oss alla gömda restauranger eller gjorde så att vi kom in på alla nattklubbar och rättade vår spanska!
/Antonia
Skrivit av Antonia. Läs mer om Lacunza IH här.
Reseberättelser » Min språkresa till Lacunza